2013 - om sanningen ska fram - att bli fullkomligt besegrad


I'm going to give it my all, come with me?

Har börjat skriva upp mål och ambitioner för då jag kommer hem och 2013. Jag har några familjer i England som jag kan jobba som au pair för (inte alla samtidigt då såklart), men jag tror faktiskt jag vill studera i vår. Jag ansökte till olika universitet för VT13 och jag hoppas verkligen det finns en plats för mig. Hur mycket jag än älskar att resa, uppleva och se - så tror jag inte riktigt ännu mer au pairande kommer att leda så mycket mer mot mina drömmar. If that made any sense? Jag drömmer om att fara till England men jag tänker att jag kan göra det senare i livet och på ett annat sätt än som au pair.

För det jag verkligen drömmer om nu är musik, skrivande, skådespeleri, tecknande. Jag skulle vilja frilansa, verkligen få ge mitt allt. Jag har varit fullkomligt utmattad av alla motgångar och den smärtan som kommer med; men det finns ingen chans i världen att jag skulle känna det här drivet och den här motivationen till att verkligen gå fullt ut efter mina drömmar utan det. Det handlar inte bara om att jag vill - jag måste. Mina drömmar är vad som får mig att riktigt andas och röra mig framåt. Det finns ingen chans att jag tänker låta mig själv misslyckas eller inte riktigt ta mig fram. För i slutet, min början, handlar det om ifall jag tänker låta mig själv ge upp eller fortsätta kämpa. Det handlar inte om att någon eller något stoppar mig, det är jag som väljer att stiga upp eller ligga kvar. 
Och jag anser att det inte är motgångarna som ger mig styrkan, det är då jag väljer att stiga upp, borsta av mig gruset och fortsätta framåt. 

Att jag for till Island är ett av de bästa valen jag har gjort. Jag har förmodligen aldrig varit så nervös och orolig inför något någonsin. Om sanningen ska fram så var jag några sekunder ifrån att svimma i bilen då jag såg flyplatsen framför mig. Men jag mötte vad som hade blivit till kanske min största skräck - att bli fullkomligt besegrad - och vann över det. I assassinated the darn fear och det har varit otroligt befriande. Att jag inte inte gav upp då heller, då jag redan hade bestämt mig för att göra precis det, befriade mig. För jag vet att oavsett vad så kan jag fortsätta. Oavsett hur gärna jag vill ge upp eller hur nära jag är på att bli besegrad i framtiden - så vill jag aldrig bli fullkomligt besegrad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0